Jag längtar tills vi får ett barn. Jag längtar tills vi får hålla ett litet barn, vårt barn i famnen. Varför är livet så orättvist? Jag kan inte förstå vad det är vi behöver vänta på. Vad har vi gjort? Är det något vi ska lära oss av detta? Jag kan verkligen inte komma på något. Kanske att vi behövde lära oss att inte ta så lätt på livet. Kanske att vi ska ta vara på tiden. Jag vet inte och jag kan inte förstå.
När jag skottade imorse så tänkte jag på när Alfons föddes. Han låg där så fint framför oss, vårt barn. Varför tog jag inte lite till på honom? Varför smekte jag inte hans kind en gång till? Nu är det försent. Vi kommer aldrig att få se honom igen, bara i våra tankar. Vi kommer alltid att bära honom med oss. Livet är så fruktansvärt orättvist.
2 kommentarer:
Hej Anna!
Du tittade in på min blogg och jag blev nyfiken på vem du är.
Nu har jag precis läst igenom din berättelse om Alfons och jag fäller många tårar just nu.
Så oerhört svårt det måste vara att förlora ett barn.
Tur att ni har varandra du och Mats i denna stora sorg.
Jag kommer att fortsätta följa dig här!
Babs
Har en väninna som för nån vecka sen miste sitt barn. Hon har oxå en egen blogg. Jag tror att ni som mist ett barn behöver varann, vi som inte varit med om det, kan inte förstå sorgen, vi kan bara på ytan tänka oss hur sorgligt det måste vara, så det är tur att det finns bloggar som din. Tänker på er...
Skicka en kommentar