torsdag 24 september 2015

Fullt ös medvetslös


Vilken vecka och den är inte över än. Bjuder på lite bilder från veckan. Tjejerna har varit på dagis och hemma två dagar då Fredrika blev sjuk. Vi har haft den minsta prinsessan här. Jag har bowlat med ena jobbet. Jag försöker få ihop två jobb och ett företag. Helmina fick en karate dräkt på träningen här om dagen. Hon är så stolt och glad över den. Vet inte hur många gånger hon satt på sig den.

Var ute och åt häromdagen med vänner och igår jobbade jag på en föreläsning om vardagspedagogik. Innan föreläsning åt jag galet god mat från Filippinerna.

Nu väntar jobb fredag, lördag och söndag. Dock känns det helt ok. Känner att jag snart måste dra i handbromsen och ägna mer tid åt företaget, men just nu går allt i ett.

Nu är det dags att gå upp. Hoppas att alla får en fin dag.


söndag 20 september 2015

Igår dansade änglarna

Helmina sparade det största hallonet till morfar som skulle fyllt 65 år igår. Hon sade att hon skulle äta det själv vid minneslunden så som morfar skulle ätit det. Så ska jag säga nam-nam också sade hon, min älskade lilla tjej. Vi tände ljus och sjöng Ja må han leva.

Det var en dag med blandade känslor. Jag saknar pappa så otroligt mycket. Mest önskar jag att han fick uppleva barnen. De skulle ha älskat sin morfar och han dem.

Helmina var sju månader när pappa dog och han var då världens bästa morfar. Det verkligen lyste om honom när han var med sina barnbarn.

Livet är så fruktansvärt orättvist.


måndag 7 september 2015

När allt började

Ibland går jag tillbaka och läser om tiden då vi förlorade Alfons. Är så ledsen att alla bilder har försvunnit från dessa inlägg. Tänk att det är över 6 år sedan jag startade denna blogg och detta är mitt allra första inlägg: 

Alfons föddes den 1 maj, han vägde 2090 gram och var 44cm lång. Alfons är mitt änglabarn. Hans hjärta slutade slå i min mage i v.37. Alla våra drömmar, vår framtid slets ifrån oss. Hur skulle man kunna fortsätta att leva efter något sådant? Man förstår inte vad folk går igenom förrän det händer en själv. Idag är det 11 dagar sedan han föddes och idag är det en rätt så bra dag. Men man vet aldrig hur morgondagen ser ut, kommer jag att orka gå upp eller vill jag bara sjunka ner i ett svart hål? Om två dagar så har vi begravning för vår älskade lille pojke. Ingen ska behöva begrava sitt eget barn, man trodde aldrig att man skulle behöva göra det. Men ändå så känns det skönt att få ta farväl av honom. Vi skall ha öppen kista, för vi vill kunna se honom så mycket som möjligt. Han var ett välskapt barn, otroligt söt. Min mun och näsa men annars så var han lik far sin, han hade även fått sin morbrors stora fötter. 

Men hur går man vidare efter något sånt här?
Vi stöttar varandra varje dag, vi pratar mycket om det som hänt. 
Jag behöver prata mycket om det som hänt. Många vet nog inte hur dom skall hantera oss. Många vet nog inte vad dom skall säga. Vi vill att man skall kunna prata om det som hänt och Alfons. Vi kommer alltid att bära med oss honom, det är vår älskade och efterlängtade son. Alfons har fått mig att börja skriva. Jag tycker det är viktigt att folk får höra om vår historia eller hur vi mår. Man kanske inte vågar prata om det eller ta kontakt med oss, då kan man alltid läsa om det. 
Tack alla nära som har varit och är ett enormt stöd.
Älskar er oerhört.

lördag 5 september 2015

Söndag

Klockan är sju och regnet smattrar mot fönstret. Drog upp rullgardinen för att kunna ligga i sängen och tittar ut. Älskar när det spöregnar. Det betyder att det är ok att gå i myskläder inomhus.

Dock så kommer ett stort gäng tjejer hit på klädparty idag, så mina myskläder får vänta lite. Ligger och drar mig lite extra i sängen istället.