Den jag var och den jag blir

Har så himla mycket funderingar på livet och på hur man fungerar som människa. Att man är så himla stark ändå. Jag kan inte fatta att vi gått/går igenom det vi gör. När jag tänker tillbaka på förlossningen så förstår jag inte hur man orkade. Vetskapen av att förlösa sitt döda barn, det är ju så sjukt. Till och med nu tycker jag att det är sjukt. Att man är så stark och klarade av att genomlida det. Jag kan inte fatta att vi inte bröt ihop totalt. Helt otroligt vad en människa klarar av att gå igenom.

Nu när jag tänker tillbaka på hur livet var innan jag blev gravid, så känns det lite suddigt. Jag kan inte förstå att man tog så lätt på saker och ting. Det känns som det bara var något liv jag levde och nu börjar mitt riktiga liv. Jag var tvungen att vara med om detta för att formas till den människa jag ska bli resten av mitt liv. Jag kanske tog lite för lätt på livet innan, kanske behövde få vara med om denna tragiska sak för att lära mig en läxa. Jag behövde få veta vilka som är mina närmaste, vilka som jag alltid kommer ha omkring mig.
Jag är så tacksam för ert stöd, och vet att Alfons finns i era hjärtan också.