All den kärlek jag hade att ge...

Satt precis och tittade på en väns bilder på datorn. Hon är så lycklig med sitt barn. Kärleken och lyckan bara lyser om dem. Började bara att storgråta. Insåg att jag aldrig kommer att få känna den lyckan eller glädjen med Alfons. Jag kommer inte kunna visa eller ge honom all den kärlek som jag hade att ge. All kärlek, hopp, längtan och saknad man känt under nästan 9 månader bara försvinner. Allt detta man så gärna ville ge och visa sitt älskade barn, men jag kommer aldrig någonsin kunna göra det.

I går så låg jag och Mats i sängen och pratade om vad vi skulle ha gjort ifall Alfons levde. Vi sade att vi nog bara hade suttit intill hans säng, tittat på detta vackra barn och förundrats över att han var vår. Vi hade varit världens lyckligaste. Är inte ett barn det bästa och det finaste man kan få uppleva? I stället får vi leva med vår sorg, trösta varandra, finnas för varandra. För det finns inget värre än att förlora det allra bästa livet har att ge.