När Alfons låg i magen så gick vi med hans far till tåget varje dag. Vi stod där ända tills tåget kom. Varje dag, exakt samma tid. Det blev lite mysigt att följa honom till tåget och säga adjö. Alla människor runt omkring fick följa graviditeten.
Idag så tog jag det stora steget att följa honom igen. Det var jättejobbigt, även fast vi var tidiga och knappt några människor syntes till. Jag kunde inte hålla tårarna borta, det blev som en stor klump i magen. För mig var detta ett stort steg, och väldigt jobbigt. Kommer nog ta ett tag innan jag följer honom igen.
Det är så konstigt att så självklara saker, sådant man tagit för givet förut, är så himla svårt nu. Att klara av att ta det steget. Som att gå till tåget, det låter ju väldigt lätt, men i min lilla värld är det ett enormt steg.
Man kunde aldrig ana att livet skulle ta en sådan vändning. Hade jag vetat det hade jag inte tagit saker så för givet. Man ångrar inte det man gör, men man ångrar det man inte gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar