Det är konstigt hur lätt man kan falla tillbaka. Ena sekunden så känns allt ganska så bra och i nästa så känns det för jävligt. Så fort något i mina planer blir ändrat så tappar jag lusten direkt. Vill bara låsa in mig och dra täcket över huvudet.
Precis efter förlossningen så ringde de flesta, och man hade ingen ork att säga något. Jag kan bli arg på mig själv för att jag inte säger till ordentligt när jag inte orkar att prata.
Nu ska man försöka ta sig tillbaka till verkligheten. Vissa stunder känns det som att man behöver mer stöd nu. Inte på det sättet, men att träffas, umgås och bara vara. Så när vi bokat något med någon, och planerna sedan ändras, då rasar allt runt omkring mig. Jag har ingen lust att göra någonting alls då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar