Hela dagen idag har varit tung. Jag har verkligen försökt att vara stark, men nu rinner det över, orkar inte längre. Har haft tre ganska bra dagar, man får väl räkna med en sämre då. Jag känner mig förvirrad, vet varken ut eller in. Har säkert beskrivit det så förr, men det är så jag känner mig oftast. Jag känner mig illa till mods, som att jag inte hör hemma någonstans.
Jag vill ju bara vara med mitt barn. Jag ville så gärna hålla, gosa , natta, pussa och älska honom över allt annat. Jag var så stolt över att Mats skulle bli far till vårt barn, världens bästa pappa skulle han bli. Han är pappa och jag är stolt men det var inte så här det skulle sluta. Föräldrar till ett litet änglabarn. Jag ångrar aldrig att jag blev gravid, för vi har en underbar liten pojke, det är bara så att han inte kan vara med oss. Och det gör mig så förtvivlad. Ibland längtar jag så mycket efter honom att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och det gör så ont.
Jag vill ju bara vara med mitt barn. Jag ville så gärna hålla, gosa , natta, pussa och älska honom över allt annat. Jag var så stolt över att Mats skulle bli far till vårt barn, världens bästa pappa skulle han bli. Han är pappa och jag är stolt men det var inte så här det skulle sluta. Föräldrar till ett litet änglabarn. Jag ångrar aldrig att jag blev gravid, för vi har en underbar liten pojke, det är bara så att han inte kan vara med oss. Och det gör mig så förtvivlad. Ibland längtar jag så mycket efter honom att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och det gör så ont.
1 kommentar:
Ja, det är tyvärr så... efter ett par bra dagar kommer det några dåliga. Efter ett tag blir dock de dåliga dagarna färre och färre, de kommer fortfarande men liksom inte lika tätt eller ofta..
det krävs dock att man verkligen tror på att de dåliga dagarna tar slut för att orka... och det tog ett ganska bra tag innan jag insåg det.
Jag vill väl mest att du skall inse att du inte är ensam om att känna såhär. Vi är tyvärr alltför många...
Skicka en kommentar