Åh vad jag saknar min lille pojk. Vill så gärna hålla honom, bara en sista gång. Blir så himla frustrerad vid tanken på att aldrig mer få se honom, eller röra vid honom. Ta på hans fina händer, jag minns så väl hans vackra händer. Jag vet att jag sa till Mats flera gånger på förlossningen att han hade så fina händer, jag kunde inte sluta röra vid dom.
Barn ska inte dö, det får inte hända. Varför vi? Eller ingen borde få drabbas. Alla pratar om att "nu hör man så många som varit med om det". Men det hjälper inte oss, det är tyvärr ingen tröst. Ingenting i hela världen kan få mitt barn tillbaka, det är så sjukt. Jag kan verkligen inte göra någonting, vad hjälplös man blir.
1 kommentar:
Jag har nu läst varenda inlägg på din blogg. Du skriver så fint. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag märker att det är en hjälp för mig att läsa dina inlägg. Kanske kan det kännas bra för dig att veta att det...
Vår lilla Tilda dog den 10 juni i år. Hon blev 16 månader gammal och verkade vara fullt frisk och välmående. Det är fortfarande ofattbart, samtidigt som jag vet att det är sant att hon är död. Men hur kan man förstå något som det inte finns någon förklaring till, när det inte verkar finnas någon logik i livet? Jag har aldrig varit så hjälplös som när min man ringde och berättade att Tilda plötsligt hade slutat andas men att de hade fått igång henne på akuten och att läget var stabilt men allvarligt. I fyra dygn väntade vi på sjukhuset utan att kunna göra någonting, kastades mellan hopp och misstro, intalade oss att hon skulle bli fullt återställd och tog fasta på när läkarna pratade om de positiva tecknen som fanns. Proverna såg bra ut, hjärnröntgen visade inte på några synliga skador, hjärtat slog fint osv.
Men på morgonen den tredje morgonen fick vi beskedet att hon inte skulle klara sig. Syrebristen hade varit för svår och hjärnan hade börjat svullna. Hon skulle dö, men de visste inte hur länge det skulle dröja. Jag visste inte att minuter kunde gå så långsamt som de gör när man väntar på att ens älskade barn ska dö. I ett dygn väntade vi. Hon var inte hos oss, det syntes på henne att hon redan var borta, men hennes kropp var varm och stark. Fyra dagar efter att hennes hjärta hade slutat slå på skötbädden i vår tvättstuga dog hon en gång till på IVA, för sista gången. Döden är så fruktansvärt slutgiltig och oåterkallelig.
Ursäkta att mitt inlägg på din blogg blev så långt. Jag känner igen mig i maktlösheten, hjälplösheten och tankarna som du skriver om. Samtidigt vill jag se att det finns en väg genom den här sorgen, för det är jag säker på att det gör. Du skriver om hur du orkar leva efter att du förlorat ditt barn. På något sätt gör vi ju det. En timme i taget blir till dagar som blir till veckor...
Jag kommer hit igen och läser vad du skriver. Tills dess får du en varm kram. Hoppas att du får en bra dag i morgon.
Kram, Karin (mamma till Emma och Tilda)
Skicka en kommentar