Känns som om jag aldrig hinner sitta vid datorn längre. Tur att jag kan surfa lite på telefonen så att jag håller mig uppdaterad och tur att jag kan blogga genom telefonen. Att blogga har ju blivit som ett beroende. Det är även skönt att kunna blicka tillbaka och se vad jag gjort vid olika tillfällen och hur mina tankar gick just då. Man glömmer så otroligt fort, i alla fall jag.
Det är konstigt hur fort man lär sig att leva med något som gjort så ont. När Alfons dog så kändes det som att jag ville dö. Jag önskade ibland att jag inte skulle vakna upp igen på morgonen. Nu är jag livrädd för döden. Jag vill leva och se mina barn växa upp. Skydda dem och finnas där. Vill inte lämna Mats. Hallå, hur skulle han klara sig utan mig? Vem skulle då tala om för honom hur han ska köra bil eller vilka kläder han ska sätta på Helmina? Vilka kläder han ska köpa till sig själv? Det skulle inte funka.
Idag har jag fått hjälp med bland annat disken och att blöta ner golvet. Hon är mycket hjälpsam den där lilla filuren. Hjälpt till med maten har hon också gjort. Hon hade inte tid att vänta så hon började knapra på en rå champinjon.
Är så nöjd med skrivbordets nya plats. Det gjorde herrn i huset bra.
Published with Blogger-droid v2.0.4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar