Lilla mirakel

Klockan är snart 19:00 och jag funderar faktiskt på att gå och knoppa. Är helt färdig. Blir nog en del tidiga kvällar tills man kommer in i rytmen. Helmina ligger redan och knoppar över pappas axel. Hon vill helst ligga på bröstet eller över axeln. Ibland försöker vi lura henne när vi tror att hon somnat och försöker lägga ner henne. Men hon är inte dum vår dotter. Då knorrar hon lite och mamma eller pappa är där direkt. Ja, hon kommer att bli så sjukt bortskämd. Hon kommer nästan drunkna i all kärlek hon kommer att få. Om man kollar riktigt noga kan man nästan se all kärlek som strålar från oss till vårt lilla mirakel.

Innan jag blev gravid hade vi ibland tappat hoppet totalt. Vi undrade hur mycket två människor skulle få gå igenom. Men efter ett dödfött barn och tre missfall så fick vi äntligen vårt levande barn. Jag tittar ofta på vårt lilla mirakel och förundras över att detta lilla liv är vårt. Som när jag tittar på Alfons kort och förundras över att vi även har en liten pojke. Jag är ju faktiskt tvåbarnsmor. Jag har fött två barn men har bara ett hos mig. Hur sjukt är inte det? Känns lite overkligt.