Tiden går fort

Det gör ont i mig när jag hör att ännu ett barn har dött. Jag lider så med de nyblivna änglaföräldrarna. Jag kommer ihåg smärtan och saknaden. Hur allt var svart. Man fattade inte att allt runt omkring en fortsatte som vanligt när ens eget liv hade stannat upp. Man ville bara skrika och gråta av saknaden och smärtan över att inte få hålla om sitt barn. Jag vet att jag många gånger önskade att jag kunde göra honom sällskap, ville bara vara med honom.

Man gick från att vara världens lyckligaste till att vilja sjunka in i det svarta hålet och stanna där. När jag läser mina gamla blogginlägg som jag skrev strax efter att Alfons dog så gråter jag. Även om det kan kännas som en dröm så kommer jag ihåg hur ont det gjorde. Allt kändes hopplöst och tiden stod stilla. Efter alla missfall så kändes tiden ännu mer stillastående. Även om det ibland kändes som att vi aldrig skulle få ett levande barn så fanns hoppet där ändå. Hoppet är det sista som överger en. Sen tror jag att vi var och är så starka tillsammans så vi peppade varandra. Jag skulle aldrig ha klarat mig igenom allt så bra utan Mats stöd och trygghet. Han fanns alltid där för mig även om han själv led.

Nu i efterhand så känns det som om tiden runnit iväg. Känns konstigt att vi har förlorat ett barn, fått tre missfall och ett levande mirakel inom loppet av ett och ett halvt år. Ändå säger vi ofta till varandra att vi är lyckligt lottade och det är vi. Vi har varandra och vi har fått en frisk och välmående liten tjej.