En bra helg

Har äntligen haft en toppenhelg, från fredag till söndag. Bara njutit och haft det mysigt i trevligt sällskap. Trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna känna såhär igen. Jag får bara försöka att njuta av den tiden jag mår bra för tillfället, för som sagt så kan det vända när som helst.

På torsdag så går det första flyttlasset, längtar så otroligt mycket. Att ha en egen uteplats man kan grilla och bara vara på. Ibland så kan jag verkligen se det lite ljusare framåt, känns så skönt. Jag försöker att ta vara på varenda sekund som jag gör det.

Ingen lust

Det är konstigt hur lätt man kan falla tillbaka. Ena sekunden så känns allt ganska så bra och i nästa så känns det för jävligt. Så fort något i mina planer blir ändrat så tappar jag lusten direkt. Vill bara låsa in mig och dra täcket över huvudet.

Precis efter förlossningen så ringde de flesta, och man hade ingen ork att säga något. Jag kan bli arg på mig själv för att jag inte säger till ordentligt när jag inte orkar att prata.

Nu ska man försöka ta sig tillbaka till verkligheten. Vissa stunder känns det som att man behöver mer stöd nu. Inte på det sättet, men att träffas, umgås och bara vara. Så när vi bokat något med någon, och planerna sedan ändras, då rasar allt runt omkring mig. Jag har ingen lust att göra någonting alls då.

Vid himlens grind

Vid himlens grind
där blåser en vind
från närmaste stjärna
så sval mot din kind.

Vid himlens port
står tofflor på rad
när barfota änglar
går molnpromenad.

I himlens sal
är väggarna blå.
Där leker Vår Herre
tittut med de små.

Kroppen känns som bly idag

Idag så har jag ingen lust med något. Kroppen kändes som bly när jag vaknade. Låg kvar i ett par timmar, kunde bara inte kliva upp. Nu vill jag bara tillbaka och dra täcket över huvudet. Snart så ska jag åka till min kurator. Jag har ingen lust alls men det kommer nog att kännas bättre efteråt.

Vissa stunder när man mår så här så vill jag bara dra täcket över huvudet och somna för gott. Göra mitt barn sällskap. Men jag skulle aldrig klara av att lämna Mats.

Vad går livet ut på egentligen? Man ska skaffa familj och få barn, men om det skiter sig? Ja, då ska man försöka följa sin dröm. Alla har ju en dröm. Om det också skiter sig - vad ska man göra då? Jag är så trött på att må så här. Jag vill se en mening med att leva, jag vill kunna vara lycklig.

Vänner

Jag tycker att det är så himla tråkigt att man tappat kontakten med vissa vänner. Några känner jag att jag inte har något att säga till. Tycker det är en dålig ursäkt när några inte vågar höra av sig för att de inte vet vad de ska säga. Tycker de att det är jobbigt så har de ingen aning om hur jag mår. Men egentligen så är de väl inga riktiga vänner, de som känner mig vet hur de skall ta mig.

Jag är så himla tacksam för min vän K. Hon betyder otroligt mycket för mig, hon har funnits vid min sida genom hela denna resa. När hon nämner Alfons så är det så himla självklart, som att han alltid har funnits med oss. Hon kommer alltid att vara en av mina närmaste. Tack för att du finns.

Lite ljusare

Nu äntligen känns det som det kan bli ett par ljusare dagar. Midsommar blev bra, hade trevligt. Det var jobbigt då och då, men det gick bra. Jag och Mats tog en promenad med vår solstråle Casper igår, då vi efter en stund sade att "det kunde varit Alfons i vagnen nu". Det är jobbigt när man börjar att tänka så. Det blir så definitivt. Det hade varit så mysigt att gå ut och gå med Alfons, visa upp honom, varit dom stolta föräldrarna. Det hade varit så mysigt att göra allt med honom, jag skulle kunna göra vad som helst för att få honom tillbaka.

Idag ska vi fortsätta packa inför flytten, det är skönt att ha något annat att tänka på. Det ska bli så skönt med en egen uteplats och gräsmatta. Slippa känna sig så här instängd.

Idag så kryper jag in i min bubbla och stannar där

Vad jag önskar att Mats och jag bodde i vårt nya hem nu. Då kunde vi vara ute och grilla bara vi två. Början av veckan har varit tung och jag trodde att det skulle bli ljusare. Såg fram emot midsommar, nu känns det som att jag bara vill låsa in mig och dra täcket över huvudet. Varför kunde jag inte bara få ett par bra dagar?

I tisdags så var vi på Spädbarnsfondens träff. Det var skönt att träffa andra som också förlorat sina barn. Vi delade tankar och funderingar. Jag ska försöka bli bättre på att säga hur jag mår, många tror nog på mitt yttre att jag mår någorlunda medan mitt inre bara skriker. Varför skulle det gå så här? Jag vill ju bara vara lycklig. Vi hade det ju så bra och självklart skulle mitt liv inte få bli perfekt. Det är så otroligt orättvist. Idag så kryper jag in i min bubbla.

Avundsjuk

Jag var glad hela dagen igår, ända fram tills vi tittade på vårt nya hus. Jag såg att våra närmaste grannar höll på att flytta in, jag blev så otroligt nyfiken, men ångrade mig snabbt. Skymtade en höggravid kvinna där inne. Allt bara rasade, jag blev så nedstämd för resten av dagen. Jag skulle ju också haft en liten kille nu. Snart så kommer jag att få höra och se deras lilla varje dag. Det känns så otroligt jobbigt. Jag vet att det kommer gå över, men nu känns det som om allt rasat runt mig igen. För första gången så kände jag mig riktigt avundsjuk på denna vackra mage, med det lilla barnet i.

Jag har så svårt att visa mina känslor för alla nära, det blir att jag lägger på en fasad, sen gråter jag i min ensamhet i stället. Det är ju ändå ingen eller inget som tröstar, ingen förstår ju hur jag mår. Det är så fruktansvärt jobbigt, det gör så ont av att känna denna saknad och längtan. Många tror att man mår så mycket bättre redan, det är så fel. Jag mår skit skit skit. Ska man aldrig vakna upp ur denna mardröm?

Änglabarn

Hela dagen idag har varit tung. Jag har verkligen försökt att vara stark, men nu rinner det över, orkar inte längre. Har haft tre ganska bra dagar, man får väl räkna med en sämre då. Jag känner mig förvirrad, vet varken ut eller in. Har säkert beskrivit det så förr, men det är så jag känner mig oftast. Jag känner mig illa till mods, som att jag inte hör hemma någonstans.

Jag vill ju bara vara med mitt barn. Jag ville så gärna hålla, gosa , natta, pussa och älska honom över allt annat. Jag var så stolt över att Mats skulle bli far till vårt barn, världens bästa pappa skulle han bli. Han är pappa och jag är stolt men det var inte så här det skulle sluta. Föräldrar till ett litet änglabarn. Jag ångrar aldrig att jag blev gravid, för vi har en underbar liten pojke, det är bara så att han inte kan vara med oss. Och det gör mig så förtvivlad. Ibland längtar jag så mycket efter honom att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och det gör så ont.

Stora steg

När Alfons låg i magen så gick vi med hans far till tåget varje dag. Vi stod där ända tills tåget kom. Varje dag, exakt samma tid. Det blev lite mysigt att följa honom till tåget och säga adjö. Alla människor runt omkring fick följa graviditeten.

Idag så tog jag det stora steget att följa honom igen. Det var jättejobbigt, även fast vi var tidiga och knappt några människor syntes till. Jag kunde inte hålla tårarna borta, det blev som en stor klump i magen. För mig var detta ett stort steg, och väldigt jobbigt. Kommer nog ta ett tag innan jag följer honom igen.

Det är så konstigt att så självklara saker, sådant man tagit för givet förut, är så himla svårt nu. Att klara av att ta det steget. Som att gå till tåget, det låter ju väldigt lätt, men i min lilla värld är det ett enormt steg.

Man kunde aldrig ana att livet skulle ta en sådan vändning. Hade jag vetat det hade jag inte tagit saker så för givet. Man ångrar inte det man gör, men man ångrar det man inte gör.

Stressad

Jag känner mig stressad, jag hinner inte sörja. Jag känner mig stressad av att gå tillbaka till jobbet, även fast jag vet att jag inte klarar av det ännu. Jag försöker att lägga det åt sidan och tänka "det är ju bara ett jobb". Men det går inte, det känns som om dagarna bara rinner iväg och jag hinner inte sörja. Jag står stilla på en punkt och runt om mig så rusar tiden iväg.

Idag känner jag mig less, bara less. Less på livet, känns som om det aldrig kommer få någon betydelse. Jag trodde det handlade om att föda barn och uppfostra dem, för att sedan leva vidare genom dem. Självklart ska man ha roligt på sin resa också.

Undrar om jag kommer att känna mig riktigt lycklig när Alfons får syskon? Självklart kommer jag att älska detta barn något otroligt, men jag tror ändå att det är något speciellt med den förstfödde. Längtan, planerna och alla drömmar, och vi blev snuvade på allt... Just nu känns det som att jag aldrig kommer att bli riktigt lycklig igen. Jag vill hitta meningen med livet igen, en liten glöd.

Två mycket vackra låtar.

http://www.youtube.com/watch?v=nuqRk5XjoIo
http://www.youtube.com/watch?v=ZDeW9Acau7M&feature=related

När jag dör är jag alls inte borta

Fast min kropp blivit aska

Ty med allting som susar och sjunger ska jag komma tillbaka igen.......

Genom fåglarnas kvitter i träden

Genom fjärilars fladdrande slag

Genom flingornas dans på din ruta

Ska jag ge dig en hälsning var dag......

Och när björklöven spricker om våren

Och du känner en varmare vind

Ska du ana min själs odödlighet

När jag dunlätt kysser din kind.......

Och då vet du jag är inte borta

Nej mer nära än du kan förstå....

Genom allting som susar och sjunger

Ska min hälsning med kärlek dig nå.

Saknaden

Åh vad jag saknar min lille pojk. Vill så gärna hålla honom, bara en sista gång. Blir så himla frustrerad vid tanken på att aldrig mer få se honom, eller röra vid honom. Ta på hans fina händer, jag minns så väl hans vackra händer. Jag vet att jag sa till Mats flera gånger på förlossningen att han hade så fina händer, jag kunde inte sluta röra vid dom.

Barn ska inte dö, det får inte hända. Varför vi? Eller ingen borde få drabbas. Alla pratar om att "nu hör man så många som varit med om det". Men det hjälper inte oss, det är tyvärr ingen tröst. Ingenting i hela världen kan få mitt barn tillbaka, det är så sjukt. Jag kan verkligen inte göra någonting, vad hjälplös man blir.

Tiden

Jag vet inte vad det är med mig idag, känns som om jag kan skriva hur mycket som helst. Ju mer jag skriver desto mer tänker jag på Alfons, jag saknar honom så. Det känns som att jag glömt bort hur hans sparkar kändes, hur han rörde sig där inne. Något som jag aldrig kommer att glömma är hans värme när barnmorskan la honom på min mage. Den känslan var så härlig. Något som alla säger är "att det är så skönt att höra barnet skrika när det kommer ut". Vårt barn skrek inte, Han bara låg där som om han sov. Allt har gått så himla snabbt, det har redan gått 5 veckor. Jag har fött vår son och vi har begravt vår son. Tiden går så himla snabbt, man borde ta vara mer på den.

Den jag var och den jag blir

Har så himla mycket funderingar på livet och på hur man fungerar som människa. Att man är så himla stark ändå. Jag kan inte fatta att vi gått/går igenom det vi gör. När jag tänker tillbaka på förlossningen så förstår jag inte hur man orkade. Vetskapen av att förlösa sitt döda barn, det är ju så sjukt. Till och med nu tycker jag att det är sjukt. Att man är så stark och klarade av att genomlida det. Jag kan inte fatta att vi inte bröt ihop totalt. Helt otroligt vad en människa klarar av att gå igenom.

Nu när jag tänker tillbaka på hur livet var innan jag blev gravid, så känns det lite suddigt. Jag kan inte förstå att man tog så lätt på saker och ting. Det känns som det bara var något liv jag levde och nu börjar mitt riktiga liv. Jag var tvungen att vara med om detta för att formas till den människa jag ska bli resten av mitt liv. Jag kanske tog lite för lätt på livet innan, kanske behövde få vara med om denna tragiska sak för att lära mig en läxa. Jag behövde få veta vilka som är mina närmaste, vilka som jag alltid kommer ha omkring mig.
Jag är så tacksam för ert stöd, och vet att Alfons finns i era hjärtan också.

Livet

Jag har blivit en ny människa, jag har funnit ett inre lugn. Kan inte förklara hur men känner mig mycket lugnare. Förut så skulle det alltid hända något, nu trivs jag med att bara vara. Tror vi kommer att stortrivas i vårt nya radhus. Känns bra att ha en liten nystart. Ett fantastiskt ställe för Alfons framtida syskon att växa upp på. Rasmus kommer även att ha en egen gräsmatta som han kan gå och skvätta på, bara det känns så skönt. Lite mer frihet. Jag ska ordna en liten minnesplats till Alfons där. Vi kommer få det jättebra, känns så skönt att man kan se positivitet i saker igen.

Jag undrar när vi får brevet om att Alfons är strödd i minneslunden. Det känns jobbigt att inte veta var hans kropp befinner sig, vill veta att han finns där. Jag vill kunna åka dit och minnas honom, berätta för honom vad som händer i våra liv, berätta hur mycket vi saknar honom.

När jag ser barn med sina föräldrar tänker jag "hoppas dom tar vara på varje sekund med sitt barn". Dom är så lyckligt lottade som fått ett litet barn, ett levande barn. Dom får följa denna underbara lilla människas uppväxt. Jag vill bara gå fram och säga att dom ska passa på att njuta, för livet kan ändras på bara några sekunder. Och du vet aldrig vad du blir för människa igen.

Lyckligt lottad

Har haft två helt okej dagar. Jag har skrattat mycket också. Mats är väl den ende som får mig att riktigt skratta. Jag njuter varje sekund när vi skojar och skämtar med varandra. Ibland tänker jag att jag ändå är väldigt lyckligt lottad. Det låter helt sjukt med tanke på att vi inte fick behålla vårt barn i livet. Men jag är lycklig som har Mats, vi fick en otroligt fin liten kille som alltid kommer att vara med oss. Ibland när det kittlas någonstans så får jag känslan av att det är Alfons som vill tala om att han är där. Jag tror att han skulle blivit väldigt lik sin far och han brukar smyga upp bakom mig och kittla mig. Jag blir iallafall väldigt lugn av det för att det känns som han är där då.

Igår var vi i Trosa med mina föräldrar, det var väldigt mysigt. Vi åt lunch och strosade runt, det är en väldigt vacker stad. Vad skulle jag göra utan mina föräldrar, dom ställer alltid upp. Dom tänker på alla andra i första hand, dom har varit ett enormt stöd. Vi har spenderat mycket tid hos dem eftersom det är dem jag trivs bäst med. Jag och min mamma pratar om allt, det är skönt att vi kan ha den kontakten. Jag är lyckligt lottad att jag har dem. Jag kan inte önska mig mycket mer än att Alfons skulle ha överlevt. Då skulle mitt liv vara perfekt.

Myrstegen

Det är så himla konstigt, ena sekunden känns det som att man kan tänka lite framåt och i nästa förstår man inte hur livet ska kunna fortsätta. Men livet fortsätter ju, även om man låser in sig och drar täcket över huvudet.

Vi vill göra något fint av detta och för framtiden, därför har vi bestämt att gifta oss i höst. Livet går vidare och vi måste försöka ta dom där myrstegen framåt. Det känns mer rätt än någonsin att vi ska gifta oss nu. Varför inte? Vi älskar varandra och vill inte leva utan varandra. Vi går igenom detta tillsammans, och blir starkare tillsammans. Vi har vuxit ihop på ett helt annat sätt, vi förstår varandra mer. Vi har ju skapat ett barn tillsammans, det bästa och finaste två människor kan göra. Jag älskar dem båda så oerhört mycket.

Vackra låtar

http://www.youtube.com/watch?v=AscPOozwYA8
http://www.youtube.com/watch?v=Ol5rSB44Kfk
http://www.youtube.com/watch?v=_VPXXcrkWCo

Min solstråle

Igår så var jag hos min underbara barnmorska. Hon är så lugn och bra att prata med. Stannade nästan två timmar. Tur att hon inte bokat in någon så fort efter. Det var riktigt jobbigt att komma dit, se alla gravida som skulle gå in till sina barnmorskor. Kanske lyssna på hjärtljuden eller bara prata om graviditeten. Känner mig avundsjuk på dem. Varför kan inte jag få vara lycklig, gå till barnmorskan och lyssna på hjärtljud, istället hördes ingenting.

Jag har börjat tänka på de som redan har barn och är gravida, det är orättvist. Varför kunde inte jag få behålla ett barn? De har ju redan barn. Jag vet att det är fel att tänka så, men det är väl naturligt att göra det. Jag förlorade ju mitt fina barn, så det är väl en del i sorgen.

Idag så ska jag till min lilla solstråle Casper. Satt och tittade på kort på honom igår, jag blev så varm inombords. Han bara strålar, han är så ovetande och så glad. Tur att han finns, han förstår inte vilket stort stöd han varit och är. Kommer att vara honom evigt tacksam.

Skulle bli en bra dag

Jag känner mig så himla frustrerad, vet inte vad jag ska ta mig till. Vill bara att Mats ska vara hos mig. Skulle åka upp till Stockholm i dag, jag och min svägerska skulle ha en second-hand dag. Det skulle bli så mysigt. Men så kom verkligheten ikapp en. Nu vill jag bara låsa in mig och dra täcket över huvudet. Fan, jag som skulle ha en trevlig och mysig dag idag. Nu mår jag bara piss. Jag har ingen ork till någonting. Vad ska jag ta mig till? Varför kan inte jag få leva som en normal människa? Varför kan inte jag få vara glad?

All den kärlek jag hade att ge...

Satt precis och tittade på en väns bilder på datorn. Hon är så lycklig med sitt barn. Kärleken och lyckan bara lyser om dem. Började bara att storgråta. Insåg att jag aldrig kommer att få känna den lyckan eller glädjen med Alfons. Jag kommer inte kunna visa eller ge honom all den kärlek som jag hade att ge. All kärlek, hopp, längtan och saknad man känt under nästan 9 månader bara försvinner. Allt detta man så gärna ville ge och visa sitt älskade barn, men jag kommer aldrig någonsin kunna göra det.

I går så låg jag och Mats i sängen och pratade om vad vi skulle ha gjort ifall Alfons levde. Vi sade att vi nog bara hade suttit intill hans säng, tittat på detta vackra barn och förundrats över att han var vår. Vi hade varit världens lyckligaste. Är inte ett barn det bästa och det finaste man kan få uppleva? I stället får vi leva med vår sorg, trösta varandra, finnas för varandra. För det finns inget värre än att förlora det allra bästa livet har att ge.