Helmina ställde sig precis och pekade på kortet på pappa och sade morfar flera gånger. Trodde inte hon kunde det, eller ens visste det. Hon är så fruktansvärt klok, min lilla prinsessa. Jag tog fram kortet och då började hon att pussa på det och säga morfar. Tårarna rinner fortfarande. Jag blev så glad att hon visste att det var morfar på kortet. Det gör så ont att han inte får se henne växa upp. Saknar honom så fruktansvärt mycket.
3 kommentarer:
ÅÅhh! Sötnosen! Barn är klokare än man tror. Snappar upp allt! Måste verkligen passa sig för va man gör och säger.
Kram
Åhh vad underbart att hon känner igen sin morfar! Han kommer alltid vara en del av hennes liv, genom det ni berättar för henne och dem bilder ni har på henne och honom ihop. Sen tror ju jag, att din pappa sitter på ett fluffigt moln och och tittar ner och skrattar åt sitt lilla barnbarns hys och mys :)
Kram Isabella
Ja, jag hoppas att det är så. Varm in i själen blir man i alla fall.
Skicka en kommentar