Sitter och lyssnar på pappas favoritlåt. Kan inte sluta gråta. Kan inte ens beskriva med ord hur mycket jag saknar honom. Trodde aldrig någonsin att jag skulle känna denna smärta igen. Vi hade ju haft vårt. Han var världens bästa pappa. Allt känns så fruktansvärt hopplöst, ingenting kan få honom tillbaka. Jag önskar så att han fick se Helmina växa upp.
Den här låten som han spelade upp och tyckte var så bra. Ja, ja sa jag och lyssnade knappt. Nu är det en av de finaste låtar jag vet. Den har så stor betydelse nu. Förra helgen stod jag och tittade i hans byrålådor. Kände på hans kläder och grät. Han bar ju nyss dessa kläder. Fina pappa.
3 kommentarer:
Måste vara fruktansvärt att förlora sin pappa... Det var inte hans tur ju med dessa vackra barnbarn omkring sig. Och barn så klart;) kram Elin
du vet att jag finns här fina du! kramar Magnus
Ja, alldeles för tidigt. Tack Magnus.
Skicka en kommentar