Igår när jag satt i bilen på väg till Strängnäs så mötte jag en brandbil. Direkt dök natten då pappa dog upp. Jag kom strax efter ambulansen och brandbilen. Jag började tokgråta direkt. Tur att Helmina sov. När vi kommer fram till öppna förskolan så är vi på väg in från parkeringen. Då möter jag en av brandmännen som var med den natten. Han kände pappa, de har jobbat ihop. Det känns skönt ändå att han var med den natten då han känner oss alla. Kändes lite tryggare att ha ett bekant ansikte där. Han kom även hem till mamma och pratade med oss några veckor efter pappa dog. Det var jätteskönt och vi gick igenom natten tillsammans.
Men det var så konstigt just igår när jag först möter brandbilen och att jag genast började tänka på den natten. Sedan möter jag honom som jag knappt aldrig möter. Det är faktiskt bra att gå igenom om och om igen det som hände. Allt från att mamma ringde tills de kom och hämtade honom. Tror det är bra för att bearbeta sorgen.
Allt runt Alfons kan jag också tänka på mycket. Häromdagen brast jag också i gråt då jag började tänka på dagen då jag låg hos barnmorskan och hon letade och letade efter hjärtljuden. Det är viktigt att tänka på detaljer, för mig i alla fall.
Jag vet att jag funderade mycket på en sak efter natten då pappa dog. En jättekonstig detalj som inte har någon betydelse alls egentligen. Men när brandmannen kom efter några veckor så frågade jag honom om denna sak jag funderat på. Han svarade och sedan kunde jag koppla bort det. Jag fastnar ofta på konstiga detaljer som inte har någon betydelse. Eller egentligen har det väl det för min del, för att kunna bearbeta sorgen lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar