tisdag 3 januari 2012

Tankar

Imorse var jag arg på pappa. Arg för att han dog ifrån oss. Hur kunde han göra så här? Lämna mamma, mig och brorsan och sina barnbarn. Fast jag vet att han gärna hade sett sina barnbarn växa upp. Mamma berättade att dagen innan han dog hade de suttit och pratat om sina barnbarn. Det skulle bli så kul att gå på bland annat skolavslutningar. Se dem växa upp. Pappa höll på att bygga en lekstuga som de skulle ha så roligt i.

Jag trodde aldrig att det skulle vara så smärtsamt att förlora en förälder i vuxen ålder. Men som jag har skrivit tidigare om Alfons död. Har man inte varit med om det själv så vet man inte hur det känns. Man kan bara föreställa sig. Det gör så fruktansvärt ont. Känns som man aldrig kommer att bli hel igen.

Jag vet att när Alfons dog hade jag liknande känslor. Men det är också svårt att se tillbaka. Jag tyckte att livet började bli bra. 2011 skulle blivit vårt lyckliga år. Men så hände detta. Inte konstigt att jag känner som jag gör. Som jag skrivit förut, jag har ingen tro på livet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Visst gör det ont. Och han kommer alltid att fattas. Min pappa har varit död i 9½ år nu, och det känns faktiskt helt sjukt att det är så länge sedan som han fanns och levde. I början fattades han enormt, särskilt när jag var i mammas och hans hus. Det kändes som han var i källaren eller trädgården eller bara hade gått i väg en sväng. Sen gick den känslan över (alltså inte saknaden, men känslan av att han var ute) och jag vande mig vid att han inte skulle komma tillbaka. Men på högtider och födelsedagar fattas han mycket och jag kan fortfarande tänka att jag skulle vilja fråga honom om saker. Han var händig och praktiskt lagd och när vi renoverat osv så gör det ont att han inte finns eftersom jag vet att han skulle ha hjälpt till. Och så sörjer jag att han aldrig fick träffa mina pojkar (även om det är en stor tröst att han och Emmy är tillsammans, iaf vill jag tro att det är så.) Jag vet att han hade älskat att ha barnbarn.
Jag förstår definitivt om du tappat tron på livet. Jag väntade länge på vad nästa katastrof skulle bli. Det kändes som den stod bakom hörnet och väntade. Britta hjälpte mig massor och jag hoppas att hon kan hjälpa dig med. Många kramar, Lina

Änglamamma sa...

Tack för dina ord Lina. Man känner sig så ensam. Ja, du vet ju. Ska verkligen ta tag i det med Britta. Stor kram