Kom på idag när jag pratade om pappa och grät att jag inte gråtit på ett par dagar. Nyss grät jag varje dag och nu går det längre och längre tid mellan gångerna. Ibland stannar jag upp och försöker se honom framför mig. Jag hör hans röst så tydligt och ser hur han rör sig. Jag vill inte att det ska försvinna men jag vet att det kommer att bli suddigare och suddigare.
Vet att det var så jobbigt precis efter han dog när alla färska, vackra blommor stod hemma hos mamma. De som hon fått av människor som visade sin medkänsla. De började sakta, sakta att vissna och en efter en plockades bort. Det var så jobbigt att se, som om han glömdes bort. Att de som skickat blommorna och andra glömmer att han dött och lever vidare med sina liv. Men det är ju så livet fungerar, man måste leva vidare. Det känns bara så otroligt sorgligt. Vi kommer inte att glömma, han kommer alltid att finnas med oss. Saknar honom så otroligt mycket.
Är så glad att Casper pratar en massa om sin farfar. Han undrar om han har sin tandborste i himlen och om det skulle kunna finnas en trappa dit så han kan komma till farmor. Ingen vill heller säga till honom att båten är såld. Casper sa till mamma att han önskade sig stora Kristina, som båten heter, efter mig faktiskt. Han vill så gärna ut och åka en gång till. Casper älskade att åka båten med farfar. Ibland funderar jag på om pappa ska komma tillbaka så man får se Caspers min när han ser honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar