Jag orkar inte mer. Åkte till jobbet i morse. Det kändes som en riktigt bra dag. Precis efter 09:00 går jag på toa och upptäcker att jag blöder. Jag börjar gråta hysteriskt. Blod = Missfall. Åker hem, och Cathrine och Casper kommer och gör mig sällskap. Det var skönt att Casper kom, han är som en liten solstråle. Han sjöng för sin ledsna faster. Sen kom Mats hem och vi fick tid för att träffa läkaren klockan 14:30. Vi sitter där i c:a 40 minuter innan vi får komma in. Hon gör ett ultraljud och säger att hon inte kan se så mycket. Hon mäter fostret och säger att det är stort som i vecka 7. Hon sjukskrev mig två veckor. Vi fick en ny tid till gyn på Mälarsjukhuset imorgon klockan 11:00. Nu har jag blött jättemycket så är ganska säker på att det är ett missfall. VARFÖR? Varför vi? Det är så jävla orättvist. Får se om vi måste åka in på en skrapning inatt om det fortsätter blöda. Konstigt att hoppet ändå finns kvar. Det kan ju vara en tvilling. Det kan ju bara blöda. Jag tror att jag redan vet svaret, eller det är klart jag vet att det är ett missfall. Men ändå så slutar man inte hoppas. Jag minns när Alfons låg där framför oss, han kanske börjar andas snart tänkte man. Hoppet är det sista som överger en.
Just nu känns allt bara hopplöst. Jag fattar inte hur jag ska orka med ännu ett missfall. Hur sjukt är det inte, ett dött barn och två missfall på nästan tio månader. Vad har vi gjort för fel? Varför ska vi bli straffade? Vad är det som vi ska lära oss av detta? Jag ger upp snart.
1 kommentar:
Älskade, älskade vän!
Det ska väl vara fan också. Och jag håller med.. Hur mycket ska ni behöva ta egentligen? Nu kan det ju avra en vanlig blödning men även känslan av att det inte är det skrämmer ju vilken "mother-to-be" som helst och jag kan inte tänka mig hur det känns för dig.
Känner något otroligt för dig!
Älskar dig!
Nu hålle rjag tummar och tår för att det ska gå vägen.
Hoppet ÄR det sista som överger en.
KÄRLEK
Skicka en kommentar