Fick en liten gråtattack vid frukosten imorse. Mats sa till Helmina som satt och åt korv att hon var som sin morfar. Pappa älskade korv. Jag är så otroligt känslig över allt vad gäller pappa. När man inte gråtit på några dagar så känns det som att det finns så mycket som vill komma ut. Saknar honom så otroligt mycket.
Jag är så otroligt tacksam för det jag har. Min lilla familj som håller ihop mig och ett fåtal vänner som finns för mig. Det är konstigt att de människor man tror ska finnas där är de som förstår minst. Fast det lärde jag mig redan med Alfons.
Sorgen läker aldrig utan det är mer som en sårskorpa som går upp och börjar blöda då och då. Sedan förvandlas sårskorpan sakta till ett ärr som man alltid bär med sig.
Published with Blogger-droid v2.0.4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar