Inatt när jag satt och vaggade min prinsessa till sömns så började tårarna att rinna. Bland annat av att jag kände mig så lycklig som satt där med mitt barn i famnen och sorgen över att aldrig ha fått vagga Alfons till sömns. Jag fick aldrig hålla om honom på det viset.Tänk alla som klagar på sina barn. Vad trodde de när de beslutade sig för att få barn? De borde läsa mer om hur svårt det kan vara för vissa. För många är det inte en självklarhet att kunna bli gravid. Jag blev gravid på löpande band men det slutade i ett dödfött barn och tre missfall. Flera jag känner har försökt i flera år och det händer inget.
För oss är Helmina ett litet under. Hon var stor och stark när hon föddes. Det var meningen att vi skulle veta direkt att hon var en överlevare. Hon var väldigt aktiv även i magen så att vi skulle veta att hon var stark.
3 kommentarer:
Längtar så tills det är min tur. Jag vill också ha vår bebis utanför magen och ta hand om honom/henne. Jag hoppas jag snart får uppleva samma lycka som ni nu gör!
Kram
Så ledsamt att bli påmind om honom, men tänk va älskad han är i era tankar. Fint.
Jag kan fortfarande inte tro att vi faktiskt har en liten Sophie nu.
kram
Anna, Björsund
Jag förstår vad du menar. Man är lyckligt lottad och man bör väl egentligen inte klaga. Men samtidigt är det något man gör av bara farten, precis som med allt annat man inte kan förklara med sina handlingar. Det kommer nog en dag det går av bara fartenn för dig med utan att du menar att klaga. Människan är sån!
Men det är klart vi ska uppskatta mer av det vi har här i livet.
Skicka en kommentar