Det svarta hålet

I dag fick jag lära mig hur lätt man faller tillbaka i det svarta hålet.
Jag har känt mig så stark, gör mina myrsteg framåt. I morgon är det begravning, har nästan sett fram emot den, för då skulle jag få se och vara med mitt älskade barn. Jag skulle få ta på honom.
I förmiddags ringde begravningsbyrån och tyckte inte det var någon klok idé att ha öppen kista.
Jag bröt fullständigt ihop, hur kan någon säga till om jag får se mitt barn eller inte? Det är min sista chans att se honom, ta farväl av honom. Hur han än ser ut så kommer hans utseende inte göra mig upprörd. Det är ju min son, mitt barn.
Vi beslutade att åka dit en halvtimme i förväg för att titta på honom och besluta om vi ska ha öppen kista. Men hur ska jag kunna stänga in mitt barn, när vi står utanför?
Det kommer att bli en tung dag i morgon, men även en behövlig dag för att kunna gå vidare.