Igår så var vi tillbaka på förlossningen, vi skulle på återträffen med läkaren, kuratorn och barnmorskan för att se om de fått fram något genom obduktionen eller proverna. Jag kände mig ganska lugn ända tills vi klev in i hissen och tryckte på 4:an, då kom allt tillbaka. När vi ringde på klockan till förlossningen försökte jag att hålla tårarna inne. Sedan kom barnmorskan, hon som vi tyckte så bra om, som förlöste vår son. Då brast det och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Det var fruktansvärt jobbigt att komma tillbaka dit, och speciellt träffa henne.
Läkaren berättade om alla provsvaren och det enda dom kunde konstatera var att min moderkakan fått infarkter som en hjärtinfarkt. Det ledde till att Alfons inte kunde få tillräckligt med näring. Livmodern var även betydligt äldre än i v.37, men Alfons var liten.
Känns inte speciellt bättre av att veta detta. Ingenting kan få honom tillbaka. Jag kommer aldrig mer att få vara med min pojke. Så det spelar ingen roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar