Ensam

Jag känner mig så fruktansvärt ensam, det är ingen som förstår hur jag känner. Vill att Mats ska komma hem nu. Han är min största tröst. Vi går ju igenom det här tillsammans. Jag trodde aldrig någonsin att man kunde känna så här. Det går inte ens att beskriva, en tomhet, saknad och ensamhet som aldrig kommer att försvinna. Ena sekunden är man glad och i nästa gråter man. Har ingen aning om hur morgondagen kommer att vara. Allt som man förr har pratat om känns så ointressant. Den glada, skämtsamma Anna är borta. Visst kan jag vara glad och skratta, men det är inte som förr. Mats är den som får mig mest att skratta, vi behöver det för att ta oss framåt. Vad skulle jag göra utan min Mats? Han kan mig utan och innan. Jag hade aldrig klarat att gå igenom detta utan honom. Han är så stark, han är mannen jag ska dela resten av mitt liv med. Går man igenom sitt barns död, då kan man gå igenom vad som helst, för det finns inget värre.