De senaste dagarna har varit väldigt tunga. Jag trodde att det skulle kännas lite lättare efter begravningen. Jag har så lätt för att börja gråta, det är som att tårarna ligger bakom en tunn hinna och bara väntar. Det har varit så lätt för mig att prata om Alfons och förlossningen, jag har velat få ur mig allt. Nu börjar jag nästan gråta så fort jag eller någon annan pratar om honom. Det har blivit så att jag nästan undviker att prata om det för att jag inte ska börja gråta. Men jag vet att det är okej att gråta, efter något som detta så måste man få gråta.
Jag känner mig så vilsen, jag som kände mig så stark ett tag.
Nu börjar man ta större steg för varje dag och det är nog det som gör det jobbigare. Jag har hållit mig inne i min bubbla i flera veckor och nu så ska jag spräcka bubblan. Det är ett väldigt stort steg, större än jag någonsin kunnat tro. Fler och fler börjar att höra av sig och jag försöker låta stark, men inombords så skriker jag. Jag vill tillbaka till min trygga lilla bubbla, men jag vet att jag måste försöka ta stegen utanför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar