Har hittat ett forum, som heter Änglarum. Där finns andra föräldrar som gått igenom samma sak som vi. Som förstår vad vi går och har gått igenom. Helt fantastiska männsikor, som finns där och stöttar, och berättar om sina erfarenheter.
När man råkar ut för något sådant som vi, så känner man sig väldigt ensam. Det är skönt att veta att vi är fler och att vi förstår varandra. Det ska ju inte finnas sånt som änglarum men jag är tacksam att den sidan finns. Det har hjälpt mig något oerhört i min bearbetning. Men jag kommer leva med en tomhet, saknad och smärta resten av mitt liv. Det är bara att jag ska lära mig att leva med det, att hantera det. Trodde aldrig man kunde känna på detta sätt, känslan går inte att beskriva. Den kommer alltid finnas där, men kanske inte lika stark. För vi måste leva vidare, men det kommer vara en lång vandring.
Det kommer ta lång tid innan vardagliga saker blir viktiga igen, eller om de blir det igen?
Det är så mycket som känns så oväsentligt nu.
Idag känns som en ok dag. Idag ska vi till kuratorn. Känns bra, behöver prata av mig. Mats har väl inte lika stort behov som jag. Sen ska vi till Tullinge och hälsa på min bror och hans fantastiska familj. Dom har varit och är ett av dom största stöden genom detta.
Ska bli mysigt att umgås med dem i eftermiddag, komma iväg lite.
Detta har lett till att jag blivit rädd för att gå ut. Jag går inte och fikar eller handlar. Man är rädd för att träffa människor. Man är rädd för att ha en bra dag och den förstörs när man träffar någon som inte vet eller som bara stirrar på en med den där "stackars dig blicken". Jag har svårt för att ringa vänner för jag är rädd att dom inte vet vad dom ska säga. Detta har iallafall lärt mig vilka som är mina närmaste vänner. Jag kommer nog glida ifrån några men får även några nya på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar