Idag så har jag träffat på tre personer som inte visste om vad som hänt. Jag tycker mest synd om dem. Alla frågade om Alfons. Hur säger man på ett bra sätt att ens barn har dött? Jag försökte säga det på bästa möjliga sätt utan att försöka börja gråta, jag vill försöka vara stark. Jag vet att det är omöjligt men jag försöker. Allas reaktioner blir densamma, "gud va pinsamt" tänker de. Men hur skulle de kunnat veta? Jag hade också frågat om det var tvärt om.
Fast det är så mycket skönare när folk vet, det blir en så jobbig situation annars. Det känns som att allt kommer tillbaka, man får försöka hålla tårarna tillbaka.
Annars så har dagen varit bra, vi har försökt att tänka på och prata om framtiden.
Det var under en stund som jag blev väldigt deppig, konstigt hur det bara kan smyga på en sådär. Det är väl något man kommer få lära sig att leva med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar