Förlossningen

Jag skulle till barnmorskan på en vanlig koll onsdagen den 29 april. Allt var så bra fram tills hon skulle kolla hjärtljudet. Men det hördes inget. Jag blev ivägskickad till Mälarsjukhuset med min mamma. Eftersom Mats jobbar i Stockholm fick han slänga sig på tåget. Jag lider fortfarande när jag tänker på den hemska tågresan han hade. På sjukhuset konstaterade dom att vårt barn hade dött. Jag fick piller för att sättas igång. Man trodde inte det kunde bli värre. Den natten fick vi åka hem, vi låg och grät oss till sömns. Vetskapen av att man skulle tillbaka för att föda sitt döda barn. Jag önskar ingen människa på jorden detta. Torsdag den 30 april fick vi återvända till sjukhuset. Vi fick ett rum och där satt vi. En otrolig väntan, men tack och lov finns min älskade brorson Casper, denna underbara lilla krabat så ovetande och så lycklig. Dom kom och hälsade på oss två gånger denna otroligt långa dag. Casper måste ha känt på sig att han var tvungen att vara på sitt bästa humör. Han förstår inte vilket stöd och tröst han var, och fortfarande är.

Vi fick piller så att vi kunde somna om . Vi vaknade vid 3-tiden av att värkarna hade satt igång. Men det förstod inte jag. Hur ska en förstföderska veta hur det känns? Ingen talade om något för mig. På morgonen kom mina föräldrar in. Då började värkarna att tillta. Jag fick en morfinspruta vid 7-tiden. Tack och lov gjorde den så att jag var helt väck mellan värkarna. Mina föräldrar och Mats turades om att massera min rygg. Det var skönt att ha dom där, även för Mats skull. Mats var så otroligt stark, jag hade aldrig klarat det utan honom. Förstå att se sin käresta lida och ha ont, försöka trösta, lindra smärtan, samtidigt som han själv ska sörja och gå igenom detta. Jag fattar inte hur han orkade.

Strax efter 11 så kom barnmorskan in och jag hade då öppnat mig 6 cm. Jag gick med på att ta ryggmärgsbedövningen. Hon gick ut för att ringa efter narkosläkaren. När man är spruträdd som jag så önskar man att narkosläkaren ska köra upp den i ryggen så fort man säger ja. Men hon hann inte så långt för på några minuter så var jag fullt öppen och känner att Alfons är på väg. Jag blir körd i sängen in till förlossningen, men ingen förstår att han är på väg. Min mamma får be en undersköterska att lyfta på täcket och mycket riktigt, där var huvudet. Barnmorskan kom inspringande och 2-3 krystningar så var vår vackra pojke ute. Hon la honom på min mage och jag kan fortfarande känna hans värme. Mats klippte hans navelsträng. Jag ville bara gråta men jag kunde inte, jag var helt lugn. Dom satte på Alfons en blöja och en liten tröja. Sen la dom honom i en liten låda. Undersköterskan kom in med mackor och te. Där satt vi, jag och Mats, mina föräldrar och Alfons låg där så fint i sin låda. Vi satt och fikade bredvid vårt döda barn. Jag förstår hur sjukt det låter, men det var så fint, så otroligt fint att få vara med honom.

När jag fick beskedet att han var död, då ville jag bara ha ut bebisen ifrån min mage och inte se den. Men efteråt kunde jag inte sluta att titta på honom. Det såg ut som att han sov, man väntade bara på att han skulle röra sig lite, men han rörde sig aldrig. Sedan kom tårarna, vi satt i vårt gamla rum, jag, Mats och Alfons. Jag började förstå att vi snart skulle lämna vår vackra lille son där och åka hem alldeles ensamma. Vi skulle lämna vårt hopp, våra drömmar där. All längtan man byggt upp under så lång tid krossades bara. Jag kunde inte sluta titta på honom, denna vackra lille pojke som växt i min mage och som vi skapat tillsammans. Jag kunde inte sluta ta på honom, hålla hans hand, klappa hans kind. Detta barn var mitt barn. Hur skulle jag kunna lämna honom där? Det är det värsta jag någonsin har gjort, när vi lämnade vår lille pojke där.

Den natten grät vi oss till sömns, vi sov inte många timmar. Man ville inte gå upp ur sängen. Kunde man inte bara få somna om och aldrig vakna mer?