Kommer man alltid att känna sig så här bitter? Man fick smaka lite på det finaste och underbaraste som livet har att erbjuda, ett barn. Men när allt det tas ifrån en så känns det för stunden som att man lika gärna kunde somna om för gott. Men dagarna går och livet fortsätter.
Vi försöker se framåt, vi tar på oss en massa viktiga uppgifter så att vi har något annat att fokusera på. Men sorgen kommer ikapp en då och då. Man kan inte rymma från det som hänt, jag vill inte rymma men kanske vara glad för en stund. Känna den riktiga lyckan som jag gjorde för några veckor sedan. Jag kände mig lyckligast i världen. Jag hade och har en underbar sambo som jag älskar över allt, ett fint boende och snart det bästa av allt - ett underbart litet barn. Vi hade sett till att allt var klart, allt skulle vara perfekt när vår lille pojke kom. Han skulle få det bästa. Men när allt rasar vet man inte vart man ska ta vägen, det var ju inte så här det skulle gå till. Vi hade ju planerat allt, det var ju klart ju. Så många månaders planering, lycka och glädje bara försvinner, då vet man inte vad man ska ta sig till.
Man kommer alltid fråga sig hur han skulle ha varit? Eller hur han hade sett ut?
1 kommentar:
Du får vara ledsen och ha dina bergochdalbanor, det är ingen som förväntar sig nåt annat. Glöm inte det, och låt dig själv vara ledsen. Du är stark ändå. Förstår ändå att du tycker det är jobbgt att det sväger, men ta en dag i taget, sorgen försvinner aldrig den måste man lära sig att leva med. Men vi är här som stöttepelare på vägen och tar emot dig då och då. Och i morgon ska du oh jag mysa hela dan =)
Skicka en kommentar