Igår var vi på spädbarnsfondens träff. De flesta av oss behövde gråta av sig lite. Kanske för att det nyligen varit Alla helgons dag. Alla hade varit och tänt ljus för sina barn. Hade mer att få ur mig men tiden gick så himla snabbt. Får boka in en fika med Annaconda snart.
En av änglamammorna sa att här, på spädbarnsfondens träffar, så kan jag känna mig normal. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit och sagt till Mats att jag känner mig så onormal. Men det är sant, där är jag normal. Alla förstår mig där och jag är inte konstig. Hur mycket jag än skulle vilja prata med nära och kära om alla känslor så skulle de aldrig förstå. Det blir lätt att jag håller allt inom mig istället.
Många tror att allt är bra nu eftersom jag är gravid igen. Vi har ju fortfarande förlorat ett barn och han kommer alltid finnas med oss. Denna graviditet är nio månader av ständig oro. Min kropp är inte en trygg plats. När Lillstrumpan är ute kan vi bli lite lugnare och det kommer att kännas lättare. Sorgen efter Alfons kommer alltid att finnas kvar - man lär sig bara att lättare leva med den.
3 kommentarer:
Ursäkta mitt "kladdande och suddande". Blev lite fel. Men nu så, ska det stå det rätta!
Anna, det finns en anledning till att bl a spädbarnsfonden finns. Ni förstår varandra som ingen annan kan förstå er. Måste vara så skönt att komma dit ibland, att få som en fristad.
Men du ska inte lägga energi på att få andra att förstå, det tar bara energi. Du bestämmer själv när och om du ska berätta hur du mår. Bara att öppna dig här på bloggen är beundransvärt. Och ett bra sätt för dina nära och kära att ta del av det enorma kämpandet ni har; att lära er att lättare leva med sorgen efter Alfons, som du så bra beskrev det.
Bara var, Anna; ledsen om du är ledsen, glad om du känner dig glad. Tänk inte på oss runtomkring, det är vi som ska finnas för dig!
Skicka en kommentar