Igår kväll låg jag länge och tittade på Alfons kort. Fattar inte att det är min son på kortet. Varför kunde inte han få en chans? När jag ser tillbaka så känns allt som en dröm. Det är mitt barn på kortet och han dog i min mage. Är det inte sjukt? Det låter ju helt sjukt. Saknaden av Alfons blir bara starkare och starkare ju längre in i graviditeten som jag kommer. Det var en annan änglamamma som skrev till mig att jag skulle låta sorgen ta den plats som den behövde. När lillstrumpan kommer så finns det inte samma tid för sorgen. Hon har nog rätt i det.
Nästa vecka är det spädbarnsfonden och jag skulle nog behöva gå. Kommer inte finnas så mycket tid när lillstrumpan kommit. Men jag har aldrig varit där utan Mats. Han har funnits vid min sida varje träff. Känns lite jobbigt att inte ha honom att luta mig mot.
1 kommentar:
Åh fina du. Kan inte säga att jag förstår hur svårt det måste vara för dig, för det gör jag inte. Men självklart vill man ha sin kära vid sin sida, den man är som starkast tillsammans med.. Hoppas du har en kär vän som vill ställa upp och finnas vid din sida!
Skicka en kommentar