För snart en vecka sedan, när jag skulle gå in på gymmet och träffa min personliga tränare, så var jag galet nervös. Nästan kissa på mig nervös. Lite lustigt var det eftersom jag känner honom sedan tidigare. Idag är jag så otroligt tacksam att jag har just honom som personlig tränare. Det är så otroligt viktigt att det är någon man litar på och känner sig trygg med. Han är väldigt jordnära och vet vad han pratar om.
Jag hade kunnat gå och styrketräna själv, men jag hade inte haft en aning om vilken muskel jag hade tränat. Nu får jag ett program som är helt efter mina önskemål. Kostschemat följer jag slaviskt. Mat har varit en väldigt stor del i mitt liv och på något konstigt sätt så har jag bara stängt av och mina mål mat har blivit något nödvändigt. I vanliga fall skulle jag ha längtat efter att få äta, men det gör jag inte nu. Det är inte så att det inte smakar gott utan mer att jag bara är inriktad på att det är något jag stoppar i mig för att det är nödvändigt.
Har stått och lagat mat hela kvällen till mina matlådor. Nu har jag mat för ungefär sex dagar. Känns skönt att vara förberedd, annars blir det nog lätt att det slinker ner något annat.
Jag kan verkligen inte säga att detta är en dans på rosor, men skam den som ger sig. Jag har precis börjat och jag känner hur tufft det är, både mentalt och fysiskt. Jag har gått och väntat så länge på något/någon, det kom ingen och tog alla extrakilon ifrån mig. Det är ju bara jag som kan uppnå mina mål. Så jag kommer att få kämpa, kämpa hårt och jag är så otroligt tacksam att jag har min tränare vid min sida. Detta är bara början på en lång resa, en livsresa som ska vara livet ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar