Det var en glad tjej som vaknade lagom tills vi parkerat på vår uppfart. Hon var nöjd över att vara hemma och skulle genast gå raka vägen till sin bästis Emma. Mats åkte på fotboll nu i eftermiddags och jag lade en övertrött tjej. Sedan tog det en timme för henne att somna eftersom hon kom in i andra andningen.
När jag nattade henne så funderade jag på om vi är dumma som planerade syskon så tätt. I vår värld så kan det ta väldigt lång tid att få ett levande barn. Känner mig så lycklig att vi ska få en sådan underbar varelse till i vår familj. Om allt går som det ska vill säga. Men jag har så mycket kärlek att ge Helmina. På något sätt så kan det kännas orättvist mot henne, att det kommer en till som ska ta en massa tid som vi bara kunde lägga på henne. Jag känner mig förvirrad. Men misstolka mig inte, jag är verkligen så lycklig över att vi ska få ett syskon till Alfons och Helmina.
Men det är säkert vanliga tankar när man skaffar syskon. När är rätt att skaffa syskon? Alla har så mycket åsikter om det. För oss känns det så rätt. Helmina kom ett och ett halvt år efter att Alfons fötts. Han skulle ha fyllt tre år i maj. Så för oss är det inte så självklart att det kommer en levande liten bebis i sommar. Fast vi försöker tänka så och pratar mycket om när bebisen fötts.
Kan faktiskt längta lite till förlossningen. Det är en sådan häftig upplevelse. Samtidigt vill jag vara gravid. Jag längtar tills magen blir större och bebisens rörelser blir tydligare. Men idag har jag känt den lilla massor. Längtar så tills ultraljudet som vi ska på om två veckor. Det är också en häftig upplevelse att se den lilla där inne.
Nej, nu ska jag släcka och sova. God natt
Published with Blogger-droid v2.0.4
2 kommentarer:
Såklart att ni inte är dumma. När jag väntade Olle (vår nr 3) så undrade jag om kärleken skulle räcka till för att älska ännu ett barn. Sen tänkte jag att det ju gick så lätt att älska till och med en liten död bebis. Och när han kom så var det precis lika underbart, ja till och med ännu lite bättre (mentalt, för mig, därför att känslostormarna som jag hade då F föddes inte var lika stora.) Sorgen över allt som vi inte fick göra med Emmy, tanken på att det var en sån där liten fin bebis som vi faktiskt gick miste om att begravde osv, det hade jag liksom redan bearbetat en gång, vid F:s födelse. Tredje gången var det bara total lycka. Och kärleken växte och räckte, till alla tre :-)
Jag tror det kommer bli jättebra!
Kram, Lina R
Tack Lina! Som alltid får du mig att känna mig normal i mina tankar. Kram
Skicka en kommentar