Har tittat lite på Drömmen om ett barn. Känner igen mig i vissa situationer. När det kändes hopplöst, som om vi aldrig kunde få ett levande barn. Tror att många tänker till och blir lite mer tacksamma över de små mirakel de har. Jag är så tacksam över att vi har Helmina. Hon är vårt lilla mirakel. Mitt hjärta blir varmt bara jag ser på henne. Hon är så perfekt och fin. Har verkligen lärt mig att man inte ska ta något för givet..
Nu när pappa dog blev jag mer rädd. Rädd för livet som är så otroligt skört. Tänk att förlora den människa man skapat ett helt liv med. Lider så med mamma. Vill att hon ska må bra, men vet att ingenting kan få henne att må bättre. Det måste få ta sin tid och det kommer aldrig att bli riktigt bra. Men man lär sig att leva med det. Saknar pappa så mycket. Kan fortfarande inte fatta att han är borta. Blir tårögd bara någon nämner honom. Min fina pappa som älskade sina barnbarn så mycket. Livet är verkligen orättvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar