När jag och Mats var på väg till Mörkö igår morse så började jag tänka på saker innan Alfons dog. Det bara slog mig att jag alltid sjöng med i musiken på radion förr. Satt i princip och skreksjöng och dansade. Nu har jag sällan radion på och har inte sjungit med sen Alfons dog. När han dog så vet jag att vi inte hade radion på på väldigt länge. Jag sjunger aldrig med längre. Blev ledsen när jag började tänka på det. Det känns som någon liten glädjebit i kroppen har dött.
Även om jag är glad och lycklig över Helmina på ett sätt så kommer jag nog aldrig bli den glada Anna jag var innan Alfons dog. En bit av mig dog med honom. Den biten kommer nog alltid att fattas.
1 kommentar:
Känner igen mi mycket av det du skriver. När Livia dog vet jag att radion var på när vi åkte hem från IVA med en tom bilbarnstol. Radion var på men vi stängde av den direkt. Det kändes alldeles för "glättigt", det tog lång tid innan jag kunde lyssna på P3 igen, även om jag verkligen älskar vissa av programmen. Likaså var det svårt att byta den CD-skiva som satt i som var "Livias-skiva". Vi hade spelat den så mycket på sjukhuset, när vi kom hem och på hennes begravning. Kändes som ett svek att byta samtidigt som jag INTE ALLS VILL lyssna mig trött på denna fantastiska skiva.
Jag tror också att den del av oss dör när våra barn gör det. Hos mig hat definitivt den naiva, flickiga och glättiga sidan dött. Men som tur är har den också ersatts med andra fina sidor så som medkänsla, orädsla för svåra samtal och så vidare!
Skönt att ni hade en så lugn och skön dag igår. Ta hand om er och er lilla Helmina och njut av er fina nya uteplats!
Kram
Skicka en kommentar