måndag 20 juni 2011

Stark

För en stund sen så stod jag och tänkte på att det redan gått över två år sedan Alfons dog. Var tog denna tid vägen? Det känns verkligen som en dröm när jag försöker tänka tillbaka på allt som hände. Det är tur att jag började skriva på bloggen så att jag kan gå tillbaka och läsa. Kan inte fatta att det är mina ord. Har jag varit med om det? Jag som känner mig så stark idag. Men allt detta har ju gjort mig stark, även om det inte alltid känns så. Jag har ett dött barn och tre missfall i bagaget men ändå så känner jag mig lyckligt lottad. Vi har Helmina och hon är vår solstråle. De finns de som har det värre. Vissa kan inte ens få barn. Det som fick oss att kämpa vidare var att vi fick en välskapt pojke. Det enda var att han inte levde.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Två är är en rätt så lång tid och det har ju hänt så mycket hos er sedan dess!

Håller med dig att det är bra att ha bloggen och gå tillbaka och läsa om allt som varit och det känns verkligen ofta som att "stackars henne jag läser om hur orkar hon med allt", och sen upptäcker man att det är sig själv som man läser om. Kroppen är fantastiskt på att läka och lära sig att leva även med det mest fruktansvärda!

Kram

MynameisSara sa...

Du har varit med om mycket... Beundrar verkligen din styrka i att gå vidare i livet... Stora kramar till dig min vän!