Jag fattar inte hur dagarna går. Tiden rinner iväg och jag hinner inte tänka. Jag väntar och väntar men vet inte vad jag väntar på. Jag har tappat all lust för matlagning, städning och tvätt, eller allt som är ansträngande. Jag vill bara sova men vet inte när jag ska hinna. Vill dra täcket över huvudet och bara ligga där, inga måsten. Det är väl tur att jag har butiken som håller mig igång lite. Jag tycker synd om Mats som har en så tråkig fru. Ständigt trött, förvirrad, tankspridd, disträ och inte alls med.
På kvällarna kan jag inte riktigt se dagen som varit. Det är som jag varit där men ändå inte där. Det är som om jag går i slow motion men allt runtom går på som vanligt. Jag minns när Alfons dog, då stannade hela världen för oss. Det var så konstigt att allt fortsatte fungera som vanligt runt om oss. Fast nu har det inte stannat, bara saktat ned lite.
1 kommentar:
Hej! Känner som du när min årsdag närmar sig (6 år sedan snart), kommer och passerar. Trött, tråkig, vimsig, inget komihåg, vill inte, men efter någon dag-vecka vaknar jag så sakta till liv igen. Ser alltid till att jag är ledig 1 vecka. Kram från en annan Änglamamma.
Skicka en kommentar