I går så låg jag och Mats och pratade om allt som hänt. Vi pratade om vår Vietnamresa, jag var i v.21 då. Det var helt underbart där. Vi planerade mycket, ville så mycket. Vi var så lyckliga, befann oss på vår drömresa och när vi kom hem så skulle vi strax få barn. Helt sjukt, vad vi tyckte att vi hade det perfekta livet.
Varje kväll så tittar jag på kortet på Alfons och säger god natt. Hur kunde det bli så här? Jag kan fortfarande inte fatta att det är vårt barn på kortet. Jag saknar honom så mycket, vill så gärna hålla honom. Jag kommer ju aldrig mer att få se mitt barn, ta i honom eller ge all den kärlek jag har att ge mitt barn. Varför?
2 kommentarer:
Livet känns så orättvist när jag läser det du skriver.Hoppas att du snart får lägga all den kärleken på en ny liten varelse. kram kram Elin
Hoppas verkligen du känner dig på bättre humör snart. Börjar bli orolig för dig gumman. Tänk lyckliga tankar, om fredag kanske ;-)
Tack älskling för boken, ska kika i den ikväll. Ringer i morgon. Puss
Skicka en kommentar