När jag satt i bilen idag så började jag att tänka på Alfons. Hur jag reagerade när jag fick beskedet. När jag ringde till Mats och vad jag sa till mamma när hon var tvungen att skjutsa mig till sjukhuset. Jag har verkligen inte en aning. Det är som en dimma. Försökte tänka på hur mamma och pappa kände när de fick veta. Tårarna började rinna. Det känns så sjukt när jag tänker tillbaka. Precis som i en dröm, har vi varit med om detta?
Något jag minns är när Mats öppnade dörren till rummet jag låg i. Jag hade precis fått reda på att vårt barn inte levde. Jag behövde inte säga något, han förstod direkt. Vi omfamnade varandra och grät. Jag vet att jag aldrig ville släppa taget om honom. Sen minns jag inte så mycket mer. Allt är verkligen som en dimma.
Ska försöka ta mig till nästa träff med Spädbarnsfonden. Det var länge sedan, skulle verkligen behöva prata om Alfons och bara honom.
3 kommentarer:
Jag brukar kika in på din blogg ibland, och så även denna dag. Jag vet aldrig vad man "ska" säga (skriva) eller hur man "bör" bete sig. Men jag vill åtminstone säga att ni verkar ha en så himla fin och stark familj, och så vill jag skicka en kram.
Vänligen,
Anna
Tildan & vi andra
Tack, det var fint sagt. Vi känner oss otroligt starka tillsammans.
Det som känns så fantastiskt med dig, Anna, är att Alfons är så närvarande i ditt liv, så okonstlat och naturligt. Det känns inte alls konstigt och svårt att veta hur man ska vara i din närhet. Stark - ja det är nog rätta ordet. Stark och varm!
Kram Angelica
Skicka en kommentar