Tårarna rinner ner för mina kinder. Läste precis ett inlägg på Facebook från en annan änglamamma. Hon skrev att hon har ont i hjärtat och hur man kan sakna någon så mycket som man aldrig fick lära känna. Bara att få hålla sitt barn i famnen en enda gång till.
De orden påminner mig så om Alfons. Jag saknar honom så otroligt mycket. Han har lämnat ett stort hål i mitt hjärta. När jag ser barn som är ett år gamla så ser jag hur stor Alfons skulle ha varit nu. Han fick aldrig den chansen. Ta det första steget, säga mamma och pappa. Eller hur jag skulle hålla om honom. Bara det skulle jag göra vad som helst för.
Jag känner mig konstig ibland. Jag vet att jag har blivit förändrad men jag har alltid varit en människa som bryr mig om andra. Visst bryr jag mig. Men jag orkar inte längre bry mig om folks vardagliga problem. Det är bara små skitsaker. Men vet jag att någons närstående är väldigt sjuk eller har gått bort då bryr jag mig mer. För jag vet smärtan i att förlora någon som betyder allt. Det känns även som att folk tycker att jag är tråkig. Jag är inte längre samma gamla glada tjej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar