Minneslunden

Igår grät jag tills jag somnade. Tack och lov har jag Mats som tröstar sin gråtande gravida fru. Det är väl graviditetshormonerna som spökar. Jag gråter hela tiden och för ingenting. Men igår kände jag en stor saknad efter Alfons. Kanske extra mycket nu när jag ser alla föräldrar som är ute och leker med sina barn. Jag ville så gärna åka till minneslunden och bara sitta där.

Så idag stannade jag hemma från jobbet. Kände mig deppig och nere. Så jag kontaktade min änglamammavän Annaconda för en lunch. Behövde prata av mig. Om jag inte har kuratorn så får Annaconda hoppa in. Det blev en jättemysig lunch. När vi satt där så kom en annan änglamamma förbi och stannade en stund. Idag när jag verkligen behövde änglamammor så kom de. Det var så skönt att få prata av sig lite med några som förstår.

Efter lunchen så åkte jag till minneslunden. Jag satt där länge och grät. Annaconda hade satt en ängel där för hennes lille Eskil. Så jag satte ihop våra änglar så att de kan vara tillsammans. När jag skulle gå därifrån så kändes det som den gången jag lämnade Alfons i kistan efter begravningen. Det såg ut som han låg i den lilla kistan och sov. Jag visste att det var den sista gången jag skulle få se och röra vid mitt barn. Tårarna bara rann och rann. Jag hade kunnat vara där hela dagen. Det är en otroligt vacker plats. Vi kunde inte ha valt bättre till vår lille pojke.