Ibland blir man så där stolt så att man växer flera meter. Det känns som det i alla fall. Idag var jag och tjejerna och tog fästingsprutan. De hojtade högt om det redan på dagis och var så laddade. Fredrika försäkrade sig flera gånger om att hon "osså" minsann skulle få spruta som storasyster. I själva verket hade hon ingen aning vad som väntade. Men hon vill ju "osså" göra allt som storasyster gör.
Väl framme på vårdcentralen kände jag efter så att jag hade mutorna (godis) nära till hands. Vi kom in i rummet och jag började svettas och bli kissnödig. Det blir jag alltid när jag blir nervös, speciellt om man är spruträdd som jag. Sköterskan frågade vem som skulle börja och Helmina skrek JAG. Sköterskan försökte vilseleda med bilder på väggen, men Helmina ville titta på och brydde sig inte alls om bilderna.
Hon sa inte ett ljud. Fredrika var lika lugn hon. Jag var den som tyckte att det var jobbigast. Tjejerna var helt överlyckliga över sina fästingtatueringar de fick efter sprutan. Sköterskan frågade till och med var vi hade bvc för att hon ville så gärna ha mina tjejer.
När vi klädde på oss i lekrummet så kom en till sköterska som hade hört ryktet om att mina tjejer skötte sig exemplariskt. Det var då jag växte ett par meter av stolthet.
De fick mutorna ändå eftersom de var så jäkla duktiga. Oj, vilket skrytinlägg detta blev. Men blev ju så rackarns stolt så jag var tvungen.
2 kommentarer:
Det är absolut inte skryt när man är stolt över sina barn. Det ska man vara och har all rätt till! Duktiga tjejer!
Stor kram
Tack fina Julia! Stor kram
Skicka en kommentar