Idag för fem år sedan var en av de värsta dagarna i mitt liv. Början på denna blogg skapades. Vår fina lille Alfons föddes men andades inte. Kommer så väl ihåg den fruktansvärda smärtan och sorgen. Jag låg med huvudet i kudden och bara skrek. Vi vågade inte gå utanför dörren. Hur kunde vardagen fortsätta utanför vår bubbla? Vårt barn var ju dött. Jag ville bara dö just då.
Idag är allt detta som ett sår som läkt. Ett ärr som aldrig kommer att försvinna. Jag trodde aldrig att jag skulle bli lycklig igen. Men nu är jag så otroligt lycklig som har två helt underbara tjejer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar