Tänk att man aldrig blir nöjd. Jag tänker hela tiden på varför jag inte klappade honom eller pussade honom bara en gång till. Fast jag vet att även om jag gjort det så hade jag ändå tänkt att jag kunde ha gjort det ännu en gång. Jag ser framför mig hur Rasmus hade gått och gjort här hemma hela tiden. Igår så satt vi i fåtöljerna på övervåningen och jag såg hur han kom upp, gick in på toan och drack vatten. Gick sedan in i sovrummet, kom ut till oss och tittade på oss undrandes när vi skulle gå och lägga oss. Jag saknar honom så mycket. Samtidigt känns det som rätt beslut. Även om man känner sig som en bov som tar ifrån någon dennes liv.
Men jag vill minnas honom som en ganska pigg hund än som en hund som knappt kunde stå på benen. Det är så himla tomt utan honom bara. Små klor som smattrar mot golvet. När han skäller på sin godis i en halvtimme så man höll på att bli tokig även om man kastat den hundra gånger hit och dit. Även det saknar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar