Tack och lov har Mats varit hemma idag. Är så fruktansvärt trött, både mentalt och fysiskt. Har ingen livsglöd överhuvud taget. Känner inte för något, är bara så less. Kunde känna lite glädje åt denna graviditet men nu är allt bara tomt. Det känns som det är hopplöst att få ett levande barn. Kan man verkligen ha så maximal otur som vi har? Livet blir aldrig som man tänkt sig.
Jag kunde faktiskt se framåt, tänka på nästa sommar. Längta efter att få hålla en liten, älska och bara finnas. Jag kan ju så klart glädjas åt bröllopet, men det är en dag. Ett barn har man för resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar