Tankar

Ibland får jag så konstiga tankar och tänker på människor i min närhet som har gått bort. Det är mer vardagliga tankar och att de finns med i våra liv, men så helt plötsligt är det som om jag tappar andan och inser att de inte alls finns i våra liv eftersom de är döda. Ni vet den där känslan när man blir riktigt rädd och tappar andan och det känns som en sten slagit till i bröstet. Precis så känner jag i det ögonblicket.

Det är som om jag glömmer bort för ett ögonblick att de är döda och när jag kommer på det blir jag ledsen och väldigt rädd. Det är lite svårt att förklara känslan, men jag blir alltid så fruktansvärt ledsen efteråt när jag inser att de aldrig kommer tillbaka till oss. Även om jag vet att de är döda så slås jag av denna tanke ibland och det gör lika ont varje gång. Jag vet att det låter lite tokigt, men det är så svårt att förklara.

Häromdagen satt jag vid middagsbordet och  brast i gråt. Jag blev så ledsen över att pappa inte får se vilka fantastiska tjejer jag har. Att han aldrig kommer att komma tillbaka. Jag vet ju om det redan, men ändå gör det så ont när jag tänker på det.

Jag frågade Helmina häromdagen vad hon önskade sig när hon fyller år, -Morfar, svarade hon. Älskade unge.