Kan inte sova. Började tänka på pappa. Jag har haft en riktig skitdag och är extra känslig nu. Alla andra sover och jag vill inget annat än att sova också. Men jag började tänka på pappas sista dag i livet. Han var ju här och levde. Sedan är han plötsligt borta och vi kommer aldrig få se honom igen.
Livet är så konstigt. Det är så orättvist. Tänker ofta på vad han hade sagt till Helmina och Fredrika. Hur han hade gjort i vissa situationer. Världens bästa morfar skulle han varit. Usch, livet är så orättvist. Saknar honom så otroligt mycket. När jag ser honom framför mig, så tappar jag andan varje gång jag tänker på att han är borta. Det har gått två år och det är fortfarande så ofattbart.
Sommaren var verkligen hans årstid. Han älskade värmen och att kunna åka ut på sjön. Hade han levt så hade han och mamma kommit puttrande med snipan och plockat upp oss vid vår brygga. Sedan hade vi åkt ut till en ö och haft det helt underbart. Känns sorgligt att vi inte har den möjligheten längre. Sådana småsaker som vi alltid kunnat göra är inte så självklara längre.
Livet är skört. Man ska verkligen ta hand om det man har. Man lever bara en gång och det är nu. Man ångrar aldrig det man gjort. Man ångrar det man inte gjorde. Det hörde jag för första gången efter Alfons dog. Tycker att det stämmer så bra.
Nu ska jag försöka sova. Det är en dag imorgon också. Sömn är inget man får mycket av i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar