Sorgen kommer tillbaka

Har en jobbig period just nu. Känner mig väldigt nere. Tänker otroligt mycket på pappa. Idag satt jag och grät nästan hela vägen till Eskilstuna. Gråter ofta när jag kör bil, för då kommer tankarna och barnen ser inte heller.

 

Satt och tänkte på när han dog. Jag försöker alltid komma ihåg detaljer. Det var en helt oviktigt detalj som jag funderade på efter att han dog. Jag frågade sedan en av de som var först till huset när det hände och han kunde svara på det. Det är som om jag målar upp en bild i huvudet av händelseförloppet och vill gärna ha med konstiga detaljer. Tycker att det är så viktigt att älta och gå igenom allt som hände för att kunna bearbeta sorgen.

 

Samma gäller Alfons. Nu för en stund sedan började jag helt plötsligt tänka på när Mats kommer inrusande i rummet där jag låg och precis hade fått reda på att vårt älskade barn inte levde. Han förstod direkt när han tittade på mig. Sedan omfamnade vi varandra och bara grät. Det är som om jag beskriver en dröm men kan ändå inte hålla tårarna borta. För jag minns smärtan och den sorgen. Allt blev svart och man gick in i en tunnel.

 

Man fattade inte hur omvärlden kunde fortsätta som vanligt. Hur dagstidningen kunde komma varje dag. Allt blev så oviktigt. Vi lyssnade alltid på musik i bilen, men efter att han dog tystnade den. Har fortfarande tyst i bilen när jag kör. Jag som alltid satt och sjöng högt och vackert.