Denna blogg har jag uppdaterat i snart fyra år. Jag har länge tänkt att jag ska säga tack och hej. Men den har blivit som ett beroende för mig. Känns som att sluta röka ungefär.
Hade tänkt att skriva ett sista inlägg nu ikväll. Men vet inte om jag är redo. Istället kommer jag på en miljon inlägg som jag kan göra. De sista månaderna känns det som om jag gör inlägg bara för att. Jag känner att jag inte kan skriva om känslor längre på samma sätt. Vill inte längre dela med mig lika mycket av mitt liv.
Jag startade denna blogg av en anledning. Jag hade så mycket känslor och tankar som jag behövde få ur mig när Alfons dog. Men denna sorg och saknad har blivit mer som ett ärr som jag alltid kommer att bära med mig.
Genom bloggen har jag bearbetat min sorg över att förlora vårt första barn. Hur jag och min man sedan kämpade oss igenom missfall efter missfall. Hur vi verkligen längtade efter att få barn. Levande barn.
Nu har vi två helt underbara döttrar. Jag har inte längre den tid jag en gång hade att lägga på att uppdatera bloggen. Den sorg jag fortfarande känner hanteras förmodligen bättre på andra sätt än här.
Bloggen har hjälpt mig genom alla dessa år. Gett mig styrka. Gett mig ett utlopp för alla mina känslor. Och jag har fått känslosamma meddelanden tillbaka. Andra mammor som varit i liknande situationer som mig. Som gått igenom vad jag gått igenom. Som förstått mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar