lördag 13 april 2013

Gränser

Kan inte annat än att känna mig varm och lycklig när jag ser på min barn. Finns ingen kärlek som den till ens barn. Nu ligger de och sover gott på var sida om mig. En liten snorig tjej som har två otroligt jobbiga risgryn i munnen och en liten tjej som testar alla gränser som går just nu.

Helmina har kommit in i världens trots eller utvecklingsfas. Det är nästan så att man får grått hår ibland. Samtidig så tycker jag att det är lite fascinerande att se hur hon utvecklas. Det är en fas som alla barn går igenom. Sedan kan den gå över innan man hinner blinka.

Hon testar våra gränser till max. Här om dagen gav jag upp och så låste jag dörren och åkte en sväng i kvarteret. Det var en mycket glad kaxig tjej som stod och vinkade av oss i fönstret. När jag hade åkt ett varv i kvarteret och kom tillbaka så var hon inte lika glad. Där stod en rödgråten liten flicka och jag fick genast dåligt samvete. Jag förklarade att mamma aldrig skulle åka ifrån henne.

Nej, nu ska jag försöka sova. Det är Mats sovmorgon imorgon.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Halkade in på din blogg efter lite googlande.
Jag hör också till dem som mist ett barn, alldeles nyligen faktiskt. Jag hittade vår 3 åring död i sängen den 23 mars. Tomheten, saknaden och tystnaden i huset går inte föreställa sig. Som tur är har lillebror,1år gammal, just lärt sig gå och sysselsätter oss. Han får oss att kliva upp på morgonen och att skratta åt hans galna upptåg.
När och hur dog din son?

Änglamamma sa...

Kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är för er skull. Jag hoppas verkligen att ni har och får bra hjälp och stöd. Att träffa och prata med andra som förlorat sina barn var ett enormt stöd för mig.

Alfons dog i min mage i v.37. Det var det värsta vi varit med om då. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Helmina och Fredrika. Men jag har lärt mig att man inte ska ta något för givet och vara tacksam för det man har.

Anonym sa...

Usch... Det är ju ingen tävling i vem som har det värst, men det är så svårt att acceptera när en pladdrande levnadsglad 3-åring slutar leva! Han hade just blivit en stor personlighet, med intressen, frågor och funderingar...

Änglamamma sa...

Livet är så fruktansvärt orättvist.

Anonym sa...

I morgon begraver vi vår finaste Axel...

Änglamamma sa...

Hoppas att ni får en fin dag för ett sista farväl av er Axel. Jag kommer ihåg att efter Alfons begravning kändes allt så mycket tyngre, då var det så definitivt att han var död. Stor kram och jag hoppas att solen lyser på er imorgon.