Idag har Mats bjudit på middag. Det är så skönt när han tar för sig i köket. Jag har ingen motivation för fem öre. Mamma och pappa fick komma och avnjuta helstekt oxfilé, råstekt potatis och trattkantarellsås. Jag blir så himla stolt över min man när han gör så god mat. Det blev en flaska vin för de andra och vatten för mig. Smakade på vinet och det var så gott men jag får vänta. Det kan jag faktiskt sakna -att bara ta ett glas rött till helgen. Mats har lagt ut det vinet som dracks som ett vintips på min bakblogg. Vid sju skjutsade jag hem mamma och pappa. Alla var nöjda att det blev en tidig kväll.
När jag kom hem satt jag och grät en stund. Började tänka på Alfons begravning. Hur han låg där i sin lilla kista, vårt barn. Känns så himla sjukt. Jag har så mycket som behöver komma ut men jag trycker tillbaka det.
Många tror nog att allt är bra bara för att jag är gravid igen. Men jag tänker så mycket mer på honom. Vi plockar fram sakerna som vi köpte till honom. Varje gång vi vrider upp sängmobilen som han skulle haft börjar jag att gråta. Jag la den alltid på magen så Alfons skulle vänja sig vid den musiken när han fötts. Nu ska hans syster ha den och han hann aldrig höra den utanför magen. Känns så himla konstigt. Hon ska få chansen att använda allt som han inte hann göra. Allt som var köpt till vårt efterlängtade första barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar